Det är ganska vanligt att utvecklingen av bettet under barndomen leder till felaktig ställning hos tänderna. De flesta bettfel beror på ärftliga faktorer. Bettfel kan också orsakas av yttre faktorer, t ex fingersugning, nappsugning, tungpressning, munandning eller tidig förlust av mjölktänder. Hos vuxna som från början haft ett normalt bett, kan fel i tändernas ställning uppstå om permanenta tänder tas bort utan att ersättas, eller om man får tandlossningssjukdom
Ett bettfel kan omfatta bara en tand
Ett bettfel kan vara lokalt och omfatta endast en enstaka tand. Vanligt är, till exempel, att en hörntand i överkäken vid sitt frambrott vid 11-12-årsåldern inte får plats, utan hamnar i en mycket störande position ovanför och utanför de andra tänderna, som i övrigt kan vara helt normala.
Bettfelet kan omfatta dålig passform mellan käkarna och flera felställda tänder
Felet i bettet kan vara omfattande med ett stort antal felställda tänder både i över- och underkäken, och dålig passform mellan över- och underkäkens tandrader vid sammanbitning.
Platsbrist.Även om det är brist på utrymme i tandbågarna brukar tänderna ändå kunna växa fram, men de blir sneda, tippade och/eller roterade. Dessa felställningar kan korrigeras med fastsittande tandregleringsapparatur (räls), men ofta måste någon eller några permanenta tänder först tas bort så att utrymmet i tandbågen blir tillräckligt.
Platsöverskott. Om det finns för mycket utrymme i tandbågarna blir det mellanrum mellan tänderna. I dessa fall uppstår det nästan alltid ett mellanrum mitt mellan framtänderna(diastema) i överkäken. Med tandreglering kan man flytta ihop tänderna. När man sedan tar bort tandregleringsapparaten måste man göra något för att hindra tänderna från att sprida ut sig igen. Flera olika lösningar på detta problem finns och information om vad som är bäst att göra i det enskilda fallet kan erhållas från tandregleraren.
Överbett. Detta bettfel betyder att överkäkens framtänder vid sammanbitning biter alldeles för långt framför underkäkens framtänder, och i många fall gör detta att det är svårt att sluta läpparna på ett normalt sätt. En tandreglering av detta bettfel kan bestå i att överkäkens tänder flyttas bakåt, att underkäkens tänder flyttas framåt, eller att man gör båda dessa förflyttningar samtidigt.
Underbett. Innebär att underkäkens framtänder vid sammanbitning hamnar framför överkäkens framtänder. Underbett, vilket inte är så vanligt som överbett, är ofta ärftligt och beror vanligen på att underkäken har en förhållandevis större framåttillväxt än överkäken. Eftersom underkäkens tillväxt kan vara svår att påverka med tandreglering, är det svårt att säga hur det långsiktiga resultatet av en behandling blir. Det är inte ovanligt att barn med uttalat underbett måste behandlas kirurgiskt när de har nått vuxen ålder, om de vill ha sitt bettfel åtgärdat.
Korsbett. Detta bettfel "syns" inte när man pratar och skrattar och därför är det oftast tandläkaren som upptäcker det vid rutinkontroll av tänderna. Bettavvikelsen innebär att över- och underkäkens tandrader i sidopartierna biter fel mot varandra. Om bettfelet gör att underkäken tvingas åt sidan för att det skall gå att bita ihop ordentligt, bör det behandlas. Oftast orsakas problemet av att överkäkens tandbåge är för smal, och följaktligen går behandlingen ut på att ortodontisten försöker bredda överkäkstandbågen.
Djupt bett. Ses ofta i kombination med stort överbett och det innebär att underkäkens framtänder vid sammanbitning biter högt upp mot gommen. I riktigt besvärliga fall kan påbitningen av underkäkens framtänder ge upphov till sår i gommen som gör ont vid tuggning. Tandregleringen i dessa fall går ut på att ortodontisten flyttar underkäksframtänderna så att de inte längre kan bita mot gommen. Därefter flyttas överkäkens framtänder bakåt så att de når kontakt med underkäksframtänderna.
Öppet bett.Innebär att vissa tänder inte når kontakt med varandra vid sammanbitning. Detta är ett bettfel som ofta uppträder som en följd av intensiv napp- eller fingersugning. Om sugvanan kan avbrytas i tid (helst före 4 års ålder) brukar bettet korrigera sig själv. Öppna bett som beror på ärftliga faktorer är svårbehandlade och i vissa fall kan det krävas käkkirurgi för att det skall gå att korrigera dem.
Ett bettfel kan vara lokalt och omfatta endast en enstaka tand. Vanligt är, till exempel, att en hörntand i överkäken vid sitt frambrott vid 11-12-årsåldern inte får plats, utan hamnar i en mycket störande position ovanför och utanför de andra tänderna, som i övrigt kan vara helt normala.
Platsbrist.Även om det är brist på utrymme i tandbågarna brukar tänderna ändå kunna växa fram, men de blir sneda, tippade och/eller roterade. Dessa felställningar kan korrigeras med fastsittande tandregleringsapparatur (räls), men ofta måste någon eller några permanenta tänder först tas bort så att utrymmet i tandbågen blir tillräckligt. 
Platsöverskott. Om det finns för mycket utrymme i tandbågarna blir det mellanrum mellan tänderna. I dessa fall uppstår det nästan alltid ett mellanrum mitt mellan framtänderna(diastema) i överkäken. Med tandreglering kan man flytta ihop tänderna. När man sedan tar bort tandregleringsapparaten måste man göra något för att hindra tänderna från att sprida ut sig igen. Flera olika lösningar på detta problem finns och information om vad som är bäst att göra i det enskilda fallet kan erhållas från tandregleraren. 
Överbett. Detta bettfel betyder att överkäkens framtänder vid sammanbitning biter alldeles för långt framför underkäkens framtänder, och i många fall gör detta att det är svårt att sluta läpparna på ett normalt sätt. En tandreglering av detta bettfel kan bestå i att överkäkens tänder flyttas bakåt, att underkäkens tänder flyttas framåt, eller att man gör båda dessa förflyttningar samtidigt.
Underbett. Innebär att underkäkens framtänder vid sammanbitning hamnar framför överkäkens framtänder. Underbett, vilket inte är så vanligt som överbett, är ofta ärftligt och beror vanligen på att underkäken har en förhållandevis större framåttillväxt än överkäken. Eftersom underkäkens tillväxt kan vara svår att påverka med tandreglering, är det svårt att säga hur det långsiktiga resultatet av en behandling blir. 
Korsbett. Detta bettfel "syns" inte när man pratar och skrattar och därför är det oftast tandläkaren som upptäcker det vid rutinkontroll av tänderna. Bettavvikelsen innebär att över- och underkäkens tandrader i sidopartierna biter fel mot varandra. Om bettfelet gör att underkäken tvingas åt sidan för att det skall gå att bita ihop ordentligt, bör det behandlas. Oftast orsakas problemet av att överkäkens tandbåge är för smal, och följaktligen går behandlingen ut på att ortodontisten försöker bredda överkäkstandbågen. 
Djupt bett. Ses ofta i kombination med stort överbett och det innebär att underkäkens framtänder vid sammanbitning biter högt upp mot gommen. I riktigt besvärliga fall kan påbitningen av underkäkens framtänder ge upphov till sår i gommen som gör ont vid tuggning. Tandregleringen i dessa fall går ut på att ortodontisten flyttar underkäksframtänderna så att de inte längre kan bita mot gommen. Därefter flyttas överkäkens framtänder bakåt så att de når kontakt med underkäksframtänderna.
Öppet bett.Innebär att vissa tänder inte når kontakt med varandra vid sammanbitning. Detta är ett bettfel som ofta uppträder som en följd av intensiv napp- eller fingersugning. Om sugvanan kan avbrytas i tid (helst före 4 års ålder) brukar bettet korrigera sig själv. Öppna bett som beror på ärftliga faktorer är svårbehandlade och i vissa fall kan det krävas käkkirurgi för att det skall gå att korrigera dem.